Hendrich och Ivan satt på samma sida om bordet i kabyssen på Ozymandias. Framför sig hade de varsin mugg med rykande rom.
“Värmd rom, Ivan, det ser man inte varje dag.”
“Nej du Hendrich, det gör man verkligen inte.”
Tystnaden la sig igen.
“Du hade inte behövt följa med Ivan. Det känns inte rätt att jag dragit in dig i det här.”
“Du drog inte Hendrich. Som jag minns det så bar vi Gunnar in i det här. Och det var vi två om.”
Hendrich nickade. Gunnar hade varit illa däran när de fått honom tillbaka till Ozymandias. Fältskären ombord Ozymandias hade låtit dem veta, i tvärsäkra ordalag, att de inte hade kommit en minut för tidigt. Gunnar gled fortfarande in och ut ur medvetslöshet men skulle överleva.
Ivan drack en klunk av den varma drycken och suckade.
“Men jag saknar samovaren från maskin.”
“Det har du rätt i Ivan. Den här rommen skulle må bra av att blandas med lite te.”
“Om de erbjuder plats, stannar vi då?” Ivan sneglade på Hendrich under mösskanten.
“Om de har en maskin som är intressant, plats för en samovar och ifall vi inte tvingas att gå plankan för att nästan ha dödat Odödlige Gunnar så tycker jag att vi ger det en chans. Vad säger du Ivan?”
“Det är ett tjusigt skepp. Dessutom har ingen skrikit på oss sen vi kom ombord, det är en förbättring mot vad vi hade haft att vänta ombord Franz Ferdinand.”
“Det har du så rätt i Ivan.”
De drack ur sina muggar i unison.
Ariadne stod över den stora trälådan med en kofot. Hon var bandagerad så att hennes ansikte var mer vita lindor än olivfärgad hy. Det långa håret var utsläppt i en svart gardin över ryggen och hon hade fått av sig de vadderade ytterkläderna. Den ljusa undertröjan var missfärgad av blod på hela ena sidan, men en grundligare tvätt fick vänta tills hon fått reda på vad som fanns i lådan. Vad skulle få en så söt, ung dam helt vansinnig?
Hon körde in kofoten och tog spjärn tills spikarna gnisslande slets loss. Locket föll av och under det var ett tjockt lager av träull. Ariadne stod och såg på det ett tag. Besättningen stod runtom i lastrummet, lutade mot väggen, sittande på lådor, nyfiket framåtböjda över kanten på lådan.
Ariadne lät sig inte stressas. Det här var bättre än någon julafton, det var ögonblick som skulle tas tillvara. Försiktigt tog hon bort träullen och under den låg ett lager grov säckväv. Hon rensade upp tills hon hade frilagt ett avlångt bylte täckt av tyg. Med ett ryck slet hon bort det.
Under det låg en kista. Formad som en människa omfamnad av fågelvingar med ett ansikte som storögt log milt mot betraktaren. Den var färgrik och förgylld.
Besättningen utbrast i hurrarop och dunkade varandra och Ariadne i ryggen. Ariadne kunde inte hjälpa att undra vad det var Beatrice såg i kistan. Ariadne såg i alla fall en smärre förmögenhet. Hon var till och med säker på att hon skulle kunna hitta en köpare rätt omgående. Med en nöjd suck lutade hon sig fram över lådan.
“Jag tror bestämt att det inte har varit förgäves i alla fall.”
